Klassisk ridning
Klassisk ridning är samarbete och kommunikation baserat på respekt för hästens natur och hästen som individ. Kommunikation, balans och lätthet.är filosofin som genomsyrar hela interaktionen med hästen. Den enda styrka som behövs är mental styrka. Klassisk ridning är ridning utifrån hästens förutsättningar och det bygger på kommunikation mellan häst och ryttare. Våra hjälper bygger upp ett språk och som alla språk är det en kommunikation mellan hjärnor; ryttarens och hästens. Eftersom hästar är känsliga (vi vet ju att de känner när en fluga sätter sig på kroppen) så kan språket byggas upp med hjälp av små signaler, det vill säga hjälper.
Den klassiska ridningens historia
På 1700-talet utvecklades ridningen vid Europas rid-akademier, de första uppstod i det som idag är Italien men senare var det framförallt i Frankrike. Det var adeln och kungahusen som skickade sina söner till dessa akademier där man förutom ridning lärde ut konst, musik och fäktning vilket ansågs vara det en ung adelsman eller kunglighet behövde kunna. Det finns litteratur som beskriver ridningen och de övningar som gjordes, vilket gör att vi idag kan veta en del om den tidens ridning och hästhantering. En av de mest kända böckerna är ”Ecole de Cavalerie” skriven av Francois Robichon de la Guérinière publicerad omkring 1730.
Franska revolutionen 1789 var slutet för mycket av den utveckling som skedde vid rid-akademierna och man började utbilda ryttare mer för den tidens moderna krigföring. Det innebar att ryttarna behövde utbildas snabbare och det var inte längre viktigt att ridningen var en konst. Det var starten för den modena ridning vi ser idag där man använder kraft och hjälper som motverkar varandra, tex skänkel och hand samtidigt.
Det finns även ett antal böcker skrivna under senare år som beskriver klassisk ridning och de klassiska principerna. Några som jag tycker är värda att nämnas är;
- Horse Training Out-door and High School skriven av Captain E Beudant (1931)
- Academic Equitation skriven av General Decarpentry (1949)
- Reflexions on Equestrian Art skriven av Nuno Oliveira (1976)
- Twisted Thruth of Modern Dressage skriven av Philippe Karl (2008/2009)
Här i Sverige hade vi Klas Adam Ehrengranat (1781-1842) som idag kallas den svenska ridkonstens fader som skrev flera böcker en av dem är Ridskolan eller Ridläran (1836). Den finns i ett fåtal kopior bl.a på Livrustkammaren i Stockholm.
Klassisk ridning idag bygger på de gamla lärorna ridning som utövades vid de Europeiska Ridakademierna och som vi kan finna i de gamla böckerna men har kombinerats med modern forskning för att ge ett ridsystem där alla typer av hästar utvecklas till sin fulla potential.
Klassisk ridning är ridning utifrån hästens förutsättningar och det bygger på kommunikation mellan häst och ryttare. Våra hjälper bygger upp ett språk, som alla språk är det en kommunikation mellan hjärnor, ryttarens och hästens. Eftersom hästar är känsliga vi vet ju att de känner när en fluga sätter sig på kroppen, så kan språket byggas upp med hjälp av små signaler, hjälper.
För att vi ska få en bra kommunikation gäller det att vi också lyssnar på hästen, det gör vi med handen genom förbindelsen till hästens mun, men också genom att registrera hästens svar på vår hjälp. Ger vi en lätt framåtdrivande hjälp och hästen då svarar genom att gå framåt ska vår hjälp upphöra, vi fick ju det svar vi ville ha. Fortsätter vi att ge samma hjälp trots att hästen svarat på korrekt sätt kan hästen inte förstå vad vi begär.
Grunden till ordet kommunikation kommer från latinets communis som betyder gemensam, från det kan vi förstå att kommunikation är något man gör gemensamt och alltså inte något som bara går åt ett håll!
Grundregeln i klassisk ridning är hand utan skänkel, skänkel utan hand. När vi bygger upp språket med vår häst måste det här vara väldigt tydligt, ber vi hästen gå framåt får vi inte samtidigt säga stanna med handen! Det här finns beskrivet i den klassiska litteraturen och är en av grunderna för att få en tydlig kommunikation med sin häst. När språket är utvecklat och häst och ryttare har en god kommunikation kan hjälperna komma väldigt nära varandra i tiden men i början ska de vara tydligt åtskiljda.
En annan grundregel inom den klassiska ridningen är att handen aldrig ska gå bakåt, du får aldrig dra hästen i munnen. Tygeltagen kan gå uppåt eller åt sidorna.
Detta för att bettet ska verka i mungipan som inte är lika känslig som hästens tunga som är den som utsätts för tryck om du för handen bakåt.
Med alla hjälper så gäller att när du fått önskat svar fortsätt inte ”tjata”, då blir det inte klart för hästen vad du vill. När hästen gör vad du bett om följ bara med i rörelsen, om det behövs upprepa hjälpen igen.
Eftersom vi vill ha kommunikation och lätthet så utesluter det alla sorters artificiella hjälpmedel (gramman, inspänningstygel mm) som alltid verkar begränsande och dessutom stör kommunikationen.
Hästen utbildas med tränsbett vid ridning och work in hand. Hästens mun skolas genom att man gör flexions från marken. Det man vill ha är en mjuk kommunikation med en avspänd mun/käke som suger på bettet och sväljer, det vi ofta brukar kalla tuggar på bettet. Den eftergift man då får i munnen är mycket viktig för att hästen ska vara avspänd även i resten av kroppen.
När hästen har en skolad mun och ryttaren en skolad hand, kan kandar användas.
Hästen ska ha nosen i eller framför lodplanet med nacken som högsta punkt. Eftergiften i munnen ska alltid finnas innan man ber om eftergift i nacken. Hästen ska söka efter en lätt kontakt med bettet och ska när vi ger med handen följa bettet framåt nedåt så att halsen sträcks ut (neck extension).
Det finns många grundregler inom klassiskridning en är att lugn måste finnas för att du ska kunna träna din häst. Detsamma gäller för hästar som för människor utan lugn kan man inte tillgodogöra sig kunskap, dvs lära sig ny saker.
Viktigt att tänka på är också att kommunikationen och träningen börjar så fort vi hanterar hästen, vi kan träna på små hjälper och tydlighet från det vi tar in hästen från hagen eller sköter om den i stallet. Konsekvens i hanteringen från marken underlättar även ridningen.
För att kunna använda små hjälper måste ryttaren vara balanserad och ha en följsam sits. Det tränas in med sitsövningar som först görs i longerlina för att utveckla balans, följsamhet och förmåga att röra händer och fötter oberoende av varandra! Det går inte att hålla balansen i tygeln om handen ska vara lätt och aldrig gå bakåt.